Om exakt en månad på pricken är det min födelsedag. 28 år gammal, herregud. Jag som PRECIS har vant mig vid att säga att jag är 27 och inte 26. 28 år betyder att det är två år kvar till 30. Och jag har lyckats pricka av precis noll saker på den sociala normer-listan. När man är bebis får man regelbundna check-ups hos läkaren som visar om man följer den normala utvecklingskurvan eller om man är helt ute och cyklar. I de sistnämnda fallen kommer man fram till lösningar, hur man får kurvan på rätt köl.
Så här som snart 28-åring får man inga regelbundna check-ups. Däremot finns det fantastiska sociala normer och regler man kan använda som riktlinjer för att hamna på rätt sida av utvecklingen. De är som följer:
- Avklara en universitetsutbildning innan man är 22, med ströjobb vid sidan av
- Klaga på jobb- och bostadsbrist mellan 21-23, trots att man har det relativt stabilt trots allt
- Köpa bil
- Hitta ett fast jobb vid 24 som är både roligt och utvecklande, erbjuder flextider, gratis luncher och mobiltelefon med företagsabonnemang
- Finna sitt livs kärlek runt 25-årsålder
- Flytta ihop i en av de respektive lägenheterna i de sena 25
- Köpa hund
- Bli gravid mellan 27-29
- Köpa hus eller tomt i samma veva som hormonerna blommar
- Bo trångt med en nyfödd bebis tills nya huset är redo för vad som komma skall, flytta in och njuta av varje kvadratcentimeter man har extra
- Barn på dagis, lämna, jobba, hämta, laga middag, kolla på tv, sova, upp, morgonbestyr, lämna, jobba, hämta osv osv.
- Nytt barn!
- Barn blir tonåringar och konstant tjuriga, njuter extra mycket av de extra kvadradcentimeterna och tänker med fasa på hur det skulle vara att bo i den trånga håla man en gång hade
- Barnen flyttar ut, och man har antingen vuxit ihop med sin partner eller vuxit ifrån, båda helt omedvetna om fakta tills man blir utan barn och måste umgås med varandra igen
- Hittar tillbaka till varandra eller tar ut skilsmässa
Jag tror jag ska påbörja en dystopi. Mer neggo än såhär kan man inte bli. Men i alla fall, låt oss avsluta den sociala normlistan vid nummer 12. Sen gick det bara överstyr!
Varje gång jag kommer till Haninge ser jag hur någon gammal skolkompis har köpt ett nytt hus eller skaffat ett nytt barn. Det är alltid samma sak. Och det är så otroligt många gånger jag avundas de personerna. Tänk om jag hade varit en sådan som placerat in mig i ledet och gjort det jag skulle. Jag önskar att jag hade gjort det, jag är ingen globetrotter. Jag vill bara ha en fast och stabil punkt att återkomma till, med några små förändringar utanför. Att inte följa ovan lista gör att man missar så mycket. Medan om man INTE följer den kanske man missar mer. Fast på ett annat sätt.
Det som är bra med att bo här på Malta är att det som de flesta av oss emigranter har tagit den sociala normer-listan, knölat ihop den och gömt den längst bak i garderoben. Alla av sina egna anledningar. Trots att det är svårt att få en stabil grund i ett samhälle som är konstant utbytbart är det en lättnad att veta att man trots allt inte är helt jävla superensam om att ha misslyckats med att genomföra listan.
28 år. Jag borde ha en utbildning, ett jobb med företagsmobil, köpt bil och hus och snart haft unge nummer 2 på g. Istället bor jag i en andrahandslägenhet i ett land där jag aldrig kommer att räknas som en av lokalbefolkningen. Det jag däremot har lyckat avklara på listan är att ha ett jobb som är både roligt och utvecklande och funnit mitt livs kärlek, som jag dessutom har flyttat ihop med – på riktigt nu. Så som utlandssvensk kanske man kan skapa en alternativ sociala normer-lista. Eller ingen lista alls kanske, kanske vi flydde för att slippa alla krav och all press om vad som borde göras och när.
