När jag var liten var jag en riktig bokslukare. Jag läste allt jag kom åt och jag läste det snabbt. Av alla miljontals böcker jag har plöjt igenom är det en som poppar upp i mitt huvud då och då. Nämligen boken “Konsten att ändra andra”. En liten bok i miniformat som jag fick av någon när jag var ung som jag läste om och om och om igen. Och som jag, hör och häpna, skrev av. För hand. I en anteckningsbok. Fråga mig inte varför jag gjorde det. Men jag antar att den lärde mig något. Jag minns att den avslutades med den brutala sanningen “Man kan inte ändra andra”. Och det kändes ganska skönt. Den vetskapen har följt med mig sedan dess. Man kan inte ändra andra. Man kan ändra sig själv hur mycket man vill, på vilka sätt man vill. Men man kan inte ändra andra. Den vetskapen är så förbannat befriande på något sätt. Livet blir så påtagligt mycket enklare om man bara förstår och accepterar detta enkla lilla fakta, och faktiskt lever sitt eget liv utifrån det.
Varför jag bestämde mig för att inleda detta ödmjuka inlägg med detta vet jag inte. Men boken poppade upp i mitt huvud imorse igen och jag insåg att jag nog inte delat med mig av denna information till någon förut. Så jag tänkte att detta är ett utmärkt tillfälle. Dessutom ser det ut som att jag har gått och blivit extremt kultiverad på min semester. Inget negativt i det liksom!
Jag har i alla fall haft det jättebra. Jag höll mitt löfte till mig själv och stängde helt och hållet av jobbet i en vecka. Jag var uppe på kontoret en gång men då var det efter arbetstid och ingen var här, så det räknas knappt. Jag tog bort inkorgen från mina internetflikar på mobilen så jag har inte ens kollat mailen. Jag har helt och hållet fokuserat på att vara ledig, umgås med min syster och så. Det har verkligen varit supermysigt! Vi solade och badade massor, var på beach clubs och chillade, åt god mat och tränade lite. Eller träningen stod väl kanske jag för mer än Lina, men hon var med en gång i alla fall. Det var askul!
Helgen försvann i ett kör. I lördags var Henrik och jag runt på halva Malta för att försöka hitta en klänning till mig och kostym till Henrik. Han hittade en som han är så sjukt jävla jättesnygg i och jag hittade…ingenting. Men nästa gång! På kvällen var vi på fest hos Tore, och i all stress under dagen hann jag inte äta något. Så vi kan ju alla ta ett ögonblick och drömma oss in i fylleångorna och däckning innan midnatt. Jag vaknade upp dagen efter och kände för att gå och köpa en guldmedalj till Henrik, som nog är den största stjärna på denna jord.
Nästa vecka åker vi till Stockholm. Jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot att få komma hem lite, det var länge sen nu! Och det börjar faktiskt verkligen kännas som att jag har bott borta ganska länge. Nu pratar folk i Sverige om saker som jag aldrig hört talas om. Deras liv har gått så långt utan mig så jag känner mig helt utanför ibland! Trots att det givetvis är så som det ska vara. Men det är intressant att utvärdera tankar och känslor ibland för att kunna se och jämföra med hur man tänkte och kände förut.
Annars är det helt okej att vara tillbaka på jobbet. Jag ska inte sopa under mattan att jag mer än gärna hade haft en veckas semester till, men det är å andra sidan skönt att komma tillbaka till rutiner och struktur. Jag var en riktigt slappfia med träningen förra veckan och nu får jag tillbaka ordentliga morgonträningar. Vet ni vad jag har upptäckt? Jag har blivit en slav för rutiner och struktur. Förut tyckte jag att det var jobbigt att ha planerat saker, jag ville kunna göra vad jag ville, när jag ville. Men nu är det helt tvärt om. Jag trivs som bäst när jag har något att utgå ifrån. Typ en livsmall. Jag börjar bli gammal.
