Imorse när jag var klar med min löptur och kom till Love sign såg jag flera hundra tända stearinljus tända. Det var så fint och jag stannade till och med för att ta ett foto. Jag kände att mitt hopp om mänskligheten bara steg i skyarna. Det var så fint, här har folk ansträngt sig för, för mig, okända anledningar och ja, jag blev nästan tårögd. Så fint!
Men den känslan, kära vänner, varade bara ett fåtal sekunder. Tills jag gått över gatan och en bil med 4 fulla män passerar mig. Det tutas och samtliga skriker “Heeeey lejdiiii haw arrrr joo lejdiiii sexiii leeejdiiiiiii” osv. Kul. Jag stirrar ner i marken så länge jag kan och lyfter sedan blicken för att se att två poliser på andra sidan står och glor. Nej, jag förväntar mig inte att de ska hoppa fram med draget svärd och beskydda mig, men det kändes så.. Jag vet inte vad. Inte bra. Kan inte jag bara få ta mitt morgonlöp, svettas och trött-andas ifred? MÅSTE folk hålla på? Kan inte folk bara låta mig vara?
Min fråga gällande exempelvis detta ovan är; Vad vill de? Vad är planen att de ska uppnå? Vad tänker de att jag ska göra? Springa efter bilen och be dem stanna, ge mig skjuts hem? Tacka så hemskt mycket för de fina komplimangerna, och tack för att du såg mig? Jag känner mig så lycklig över att ni fantastiska, okända karlar uppmärksammade just lilla mig! Tusen tack, jag är en människa och jag syns, tack för bekräftelsen. Och tack för inbjudan, jag tar gärna skjuts hem och blir våldtagen. Precis vad jag önskade när jag klev upp ur sängen klockan 04.43, satte på mig mina träningskläder och släpade mig ut mitt i tidig morgontimme. Jag är glad och tacksam. Eller vad fan vill folk? SLUTA BARA!?
Det fick mig i alla fall att tappa mitt nyfunna hopp om mänskligheten. Men låt oss gå till någonting mer positivt! Nämligen resten av livet!
Helgen har varit superhärlig. I fredags hade H och jag middagsågren och kunde inte komma på vad vi skulle göra för mat. Så det slutade med att vi gjorde egen pizza. De blev SÅ goda och dessutom räckte de hela helgen. Win-win! I lördags åkte vi till Birgufest. Efter hundra års köande till färjan var vi framme och det var verkligen supermysigt att gå omkring där. På de små gatorna var det inte så mycket folk heller och de var smala, trånga och upplysta av stearinljus. Så himla mysigt! Försökte få en bild på det, vilken blev mindre mysig men jag kan garantera att det var mysigt att vara där. Lovar!
I söndags hade jag planer på att inte kliva upp förrän efter 12. Bah! Fröken myror i brallan vaknade klockan 10 och lyckades, för en gångs skull, hålla mig i sängen till 11, sen orkade jag inte ligga där längre. Henrik sussade sött och jag höll på att explodera av rastlöshet. Om jag var avundsjuk på honom? OM jag var! Vi spenderade dagen med att städa, städa och städa. Stor lägenhet = stor städtidsinvestering. Sen lyckades jag faktiskt övertala Henrik att följa med på en löptur! Och han var (jag vill knappt erkänna det) mycket mer energifull än vad jag var. Kände mig som en liten sidoklump bredvid honom där han studsade fram i sina fivefingers.
Och vet ni vad? På fredag kommer Henriks föräldrar och hälsar på! 😀 Jag ser så himla mycket fram emot det! Vi har hyrt bil från fredag till måndag så under helgen ska vi åka runt och titta lite. Det kommer bli helt toppen!
